54. Snöholmarna

Från adjektivet ”snöd”, bohuslänskans snö, blottad, bar, kal, alltså holmarna där inget växer. 1794 höll strandsittaren Petter Andersson från Låka på med att skava ostron här utanför, då han i skavan plötsligt fick se en ring, nedsmutsad av grums och lera.

Enligt bohushistrikern A E Holmberg hade den gode Petter inte haft något begrepp om dess värde, utan sålt den till en annan person för ”ett halvt stop finkel”. Köparen skall sedermera ha överlämnat Ringen – en s k ormhuvudsring – till de kungliga samlingarna i Stockholm. 

Vilken dess rätta historia än är, så inlöstes den av staten mot en ersättning av 60 dukater. Historien levde länge i bygden och Petter fick till sin död aldrig heta någon annat än ”Gull-Per”.